Onsdag hela dagen.

Blev lite sent i går.

Tänkte att jag skulle ta mig en liten tjuvlur på morgonen när Kottarna åkt till skolan och Maken åkt till jobbet.

Så blev det inte.

Ni vet, så där när ögonen precis är på väg att cabba ner.
Man är på väg in i drömmarnas värld.

Då ringde telefonen.

Jag flög upp och sprang och svarade.
Nån som sökte M.
Han hade M´s mobil nummer, så det löste sig snabbt.
Jag skyndade tillbaka till soffan och susade iväg, en minut eller så.
Då ringde det igen.
Körde samma procedur, förutom då jag frågade om han hade M´s mobil nummer.

-Nej, svarar människan.

-Jamen då ska du få det, svarar jag "ingen-tjuvsovare-här-inte" hurtigt.

Så kommer jag inte ihåg det!
Jag kan inte minnas min mans mobilnummer!
På riktigt!
Det är noll i huvvet.
Nada.
Det enda jag kommer på är mitt eget.

Jag försöker köpa lite tid och säger nåt ointelligent som förmodligen får honom att undra vem som egentligen svarat i telefonen.
En sån här gång är det tur att min Make och min chef är en och samma person.
Annars hade jag nog fått sparken.

På nåt vis dyker siffrorna upp och det löser sig relativt smidigt.

Sen struntar jag i att försöka tupplura.
Jag hittar massor att göra här hemma.
Försöker göra mig nyttig för att kompensera för mitt hjärnsläpp tidigare.
Meningslöst då jag är ensam hemma, men gott för egot.



Sen gör jag mig en lista i huvudet, över saker jag är galet glad över i dag.

Näst överst på den, står lyckan över att bo i en by full av hjälpsamma själar.
Det värmer mitt hjärta.
Allra överst står tacksamheten över att vi är lika många bybor i dag, som vi var igår.
Det är jag särskilt tacksam för.



Så är det.
På riktigt.