Kolla hörni!

När man bestämmer sig för att strunta i de där eländiga växterna som ändå varken vill växa eller grönska.

När man lämnar dem åt sitt öde och tänker att då får väl naturen vattna och stå i bäst den vill, för jag, jag tänker minsann inte fjäska mer.

Då.
Då händer det.

Ta daa:



Ett stycke krasseblad som verkar trivas värre bra i min frånvaro.
Nu ska jag bara strunta i de andra också.


Kram från Tant Grön!