Spelkväll isi Sme´

Så här är det.
De facto.
Jag är en grymt dålig förlorare.
Skulle aldrig komma på tanken att fuska i spel, men jag avskyr verkligen att förlora.
Fusk skulle aldrig gå därför att segern måste kännas riktig.
Det gör den bara om man vinner, fair and square.

Har man kottar dessutom ska man vara snäll och låta dem vinna ibland, lite sportsligt så där.
Och det kan jag ju såklart.
Jag måste inte vinna, jag bara gillar det.

Jag berömmer dem och hejjar på dem.
För jag älskar att se deras miner då de vinner.
Jag älskar det mer än att vinna själv.

Ikväll skulle vi ha spelkväll.



Vi valde ut 5 spel så alla var nöjda och lite till.
Jag klarade mig fint tills det var dags för Kinaschack...
Jag hade gjort en super bra väg där min kula skulle kunna hoppa skitlångt.
Om det inte var för att maken, älskade maken, med glimten i ögat, ofrivilligt enligt honom, rååååkades sabba min väg totalt.
På ett drag!
Han är superbra i detta spel, jag vet, men jag är en dålig förlorare.

Det är en dålig ekvation.

Oturligt nog för honom, var det mig han skulle byta bo med.
Oturligt nog för honom, blev en av mina kulor kvar i mitt bo tills han som bäst skulle kommit på tredje plats.
Flyttar jag inte ut min sista, kan han inte flytta in sin sista.

Det är en bra ekvation.

Men då dök mitt samvete upp.
För ett sånt har jag. Ett STORT.
Jag gillar ju som sagt var inte fusk...och lite som fusk kändes det allt.
Så när de sista hoppen gjordes flyttade jag ut min kula och han vann.
Rättvist.
Till Stora Es förtret.
Hon hade nämligen för länge sen insett vad jag gjorde och syftet med det.
Hon hade också räknat ut att hennes egen chans att vinna hade ökat.
Hon är tyvärr lika förtjust i att vinna som jag... och med andra ord lika ovillig att förlora.
Där är vi av samma skrot och korn, hon och jag.

Ingen av oss vann.
M tog hem segern som sagt och lilla e kom som lycklig tvåa.
Stora E kom trea och jag kom sist.

Det är faktiskt helt okej det med.
Så allvarligt är det aldrig.
Det gäller inte att vinna utan att kämpa väl.
Det gjorde jag.
Det viktiga är ju att man har riktigt kul.
Det hade vi.

Det bästa är att mina Finaste älskar mig ändå, fast jag är en sån dålig förlorare...


*hjärta*