Allhelgona Helg

Jag har hjärnsmälta idag eller vad det nu heter.
Hur som helst kan jag inte få ihop nåt att skriva om ikväll.
Alla tankar spretar som värsta morgonfrisyren.

Jag började med att skriva ett långt inlägg om när vi var på gravarna och tände ljus idag.



Om det sorgliga över att inte kunna träffa någon när man vill det som mest.
En syster, en far, en morfar eller en bästa vän.
Om sorgen som golvar en medvetslös och om att man liksom på något vis ändå fortsätter att leva själv.
Även om det egentligen känns som en omöjlighet.

Fast det blev så ledsamt att jag raderade det och bestämde mig för att skriva om nåt annat.

Så skrev jag om att jag och M var ut och åt, i eftermiddag. Om hur skönt det kan vara att bli lite upp-passad.
Nån som lagar maten, dukar undan efter en och sen diskar. Att man sen får betala försvinner liksom i periferin nånstans.

Fast det blev så över-glättigt så det kändes inte heller bra.


Alltså.

Jag är så galet ledsen för de som inte finns hos oss på jorden längre och jag är så galet glad för de jag har kvar.
Det känns som om känslorna frontalkrockar.


Jag tror det får bli bra så, för idag.





Kram J.