Omakar på vift

I dag har jag inlett den årliga jakten på de försvunna strumporna.

Ja alltså, under somrarna är strumpor ingen hårdvara här i familjen. Gradvis från skolavslutningen nån gång verkar alla strumpor successivt försvinna. Nån enstaka dyker upp då och då i tvättkorgen, men ingen orkar bry sig för det känns ändå så länge till hösten.

Nu är den här.

Hösten.
Det är bra.

Strumporna däremot, de är inte här.

Det är mindre bra.

Så i morse har jag börjat den stora insamlingen.
Jag fick ihop en hel Ica kasse med strumpor.
Av dem lyckades jag para ihop så det blev 17 par.

Ändå finns det fortfarande 32 stycken omaka i påsen...


(Den där ulliga figuren på bilden är inget vilsekommet gosedjur utan mina vintriga bäversockar, eller den ena i allafall...)

Sanslöst.
Nån annanstans i denna boning ligger med andra ord 32 strumpor till och saknar sin make.
32!

Hur blir det så här?
Är det nån som äter strumpor?
Nån som gömmer dem?

Och vem köper alla dessa strumpor från första början...

Jo, hon som varje höst tröttnar på att leta och köper ett antal "10 par för en hundring" då Clipp-Shoppen står på torget utanför Folkets Hus och säljer.

Kanske dags att kolla nästa gång de kommer till Kalix.


Tills vidare sparar jag påsen med de omaka.
Det kan ju hända att de andra dyker upp.
När man minst anar det.
Å då skulle det ju kännas taskigt om jag har råkats kasta deras respektive.
Speciellt bävern...



Nu ska jag se Irene Huss och invänta maken som är på hockeyträning.
Han kommer som tur är alltid hem av sig själv ;-)



Gonatt, och en extra stor kram till Mumin mormorn, för den goda middagen vi blev bjudna på idag.